Long time no see, again.

Lördag kväll.
Idag har jag tokstädat hela badrummet och tvättat. Hjärtat har lagat mat, diskat och varit ute med Tayson.
Igår jobbade jag 13 timmars så jag var helt slut när jag kom hem, slängde ihop lite käk och sen bums i säng. Tog mig en välförtjänt sovmorgon idag, drack morgon kaffet läänge och sen en promenad med grisen.

För ca 2 år sedan blev jag remitterad till VuxenPsyk i Norrköping och blev satt i kö för att bl a få göra en ADHD utredning, i måndags blev den klar. Så nu med facit i hand kan jag känna att det är ganska tragiskt att ingen tidigare tagit varken min mamma eller mig på allvar när vi skrikit ut vårat rop på hjälp. Alla år i skolan då jag gjort full pott på nästan alla prov och skrivningar men inte kunnat få något betyg pga för hög frånvaro. Eller alla möten och elev vårds-samtal pga av mitt utåtagerande. I nästan 20 år har jag eller mamma sökt för mina problem, en del inte lika synliga för omgivningen, och varje gång har jag blivit lika besviken för att ingen med kompetensen att kunna hjälpa mig, har kunnat göra det.

Jag har fått höra allt;
- Du kan om du vill
- Du är så klok varför tar du inte vara på det?
- Det är för att din pappa inte funnits med i ditt liv
- Du är bara lat
Osv, osv.

Jag har träffat allt från psykologer som är helt jävla värdelösa till terapeufter som försöket stirra fram svaret.
Men inte förens nu har någonting hänt på riktigt!

Nu har jag iaf fått en del svar, svart på vitt. Jag har fått förklarat för mig varför jag så många gånger reagerar eller känner som jag gör.. Helt plötsligt vet jag varför, nu behöver jag inte undra varför det tar så lång tid för mig att få in rutiner eller varför det är så jävla svårt för mig att komma till skott med saker. Nu känne jag mig helt plötsligt lika normal som alla andra.

Men det hade varit skönt att sluppit gå igenom vissa saker, händelser som inte hade hänt om jag hade blivit tagen på allvar många år tidigare.