Trots att det ibland känns som tiden står still, så susar dagarna & veckorna förbi.
Varför känns det som att jag inte hinner med?

Livet är en lång lång resa, man slutar aldrig att utvecklas & varje dag är inte den andra lik, egentligen..
Var dag är ju ny, olevd, osedd. Ändå dyker känslor upp som påverkar såpass att man tvivlar på värdet av livets gång. Ibland blir jag inte klok..

Det är så jävla mycket som händer just nu, ändå är dagarna mer tomma än på länge? När den här resan är över, hoppas & önskar jag innerligt att pusslet är lagt. Så jag kan få börja leva på riktigt, med rätt redskap för mig.
För just nu känns det som att jag tappar bort mig själv, glömmer vem jag är & hur jag borde leva. Vill inte glömma hur det en gång var för att kunna påminna mig om hur långt bort jag är ifrån det idag. Samtidigt så river det ibland upp gammalt och förlåtet & gör det svårare att blicka framåt. Det där med det förgångna är en svår & jobbig grej. Något jag har problem att handskas med. Men jag kanske lär mig, som med allt annat. En sak i taget, ett problem åt gången.