Hjärtats ensamma slag.
Vad jag än gör fylls jag utav minnen.
Jag gråter, saknar, känner skuld, förnekar, minns, förlorar tron, oroar mig, älskar, undrar, gråter ännu mer..
Du har varit min själsfrände, min bästa vän. Vi delade allt och stod vid varandras sida i ur & skur. Vi lovade varann att aldrig ge upp, att alltid älska, att fortsätta utvecklas tillsammans. Vi grät ihop, du gav mig tröst & jag torkade dina salta tårar.
Jag trodde vi skulle överleva och vinna.
Övertygad om kärlekens starka kraft var jag säker på att inget kunde bryta ner mig. Min kärlek till dig skulle lysa starkare än allt annat & göra oss till odödliga. Men jag misslyckades, jag föll, försvann & gick i bitar. Försökte göra min röst hörd på rätt sätt men allt som blev kvar var denna trasiga, blåslagna & hopplösa kärlek.
Jag har inte spillt en sekund med dig, du har tittat på mig med ögon som aldrig någon kan ge mig, & för det är jag dig evigt tacksam. Jag saknar dig, den levande, glittrande, färgstarka, ödmjuka & kärleksfulla man du visat mig, som ingen annan någonsin lärt känna på riktigt. Du släppte in mig & vågade visa känslor du inte haft kontakt med på flera år. Du gav mig samma chans som du fick av mig.
Det är just för detta jag genomträngande & ändlöst är så sårad & uppriven. Den underbara, sprudlande & vackra kille jag blev förälskad & fäst vid är inte den människan jag har levt med & vårdat ömt. Jag trodde att han med min kärlek & önskan skulle växa sig stark och komma tillbaka för all tid. Jag ville inte sluta tro, jag ville inte ge upp. Jag ville aldrig vara utan dig.
Hur jag än vrider & vänder,
Så vet jag inte vart vi kommer att stå gentemot varandra om säg 2 år.
Men verkligheten är här, & självklar.
Jag kommer älska dig till jag tar det sista andetaget.